richies palace

Likt kaskader av egotrippar drev vi alla omkring
inne på klubben. Vetskapen om att vi var de utvalda
kryddade våra egon med guldstoft och satte
diamantkant på vår karaktär. Känslan av exklusivitet
var minst sagt påtaglig. Och insikten om att detta var
något oförstörbart, till skillnad från Titanic,
ett faktiskt osänkbart skepp som dessutom, i värsta fall,
var utrustat med livbåtar, fick allas vår hybris att
stiga åt skyarna och lyfte det redan högt placerade
taket ännu högre. Ja visst fan var det högt i tak,
på alla sätt och vis. Det var en orgie av eufori i ett
möte med utsökt design och välkyld champagne.
Det var ljust, rymligt, fritt och avslappnat och tanken på
att det aldrig skulle komma att bli missfärgat fick en
nästan att vilja hoppa ner från balkongen och skrika
-bättre än så här blir det inte, i Göteborg!
Visdom säger ju att man skall lägga av när man
är på topp, så i går hade alltså vart ett utomordentligt
tillfälle för kollektivt självmord. Men en sådan företeelse
hade minst sagt missgynnat Göteborgs krögare.
Så nattens spårade eskapader fortsatte istället.