En dag på pantstationen.

På ett alldeles hemligt vis har jag kommit över säkert

ett halvt ton PET-flaskor. Ganska soft men jobbigt att panta allt.

Men i dag körde far mig och min minsta bror,Ronnie,

till ICA-Kvantum och deras pantstation. Vi rullade in i entrén,

där pantstationen är belägen, med ett par kundvagnar fyllda

med svarta sopsäckar vilka i sin tur var fyllda med PET-flaskor.

Vi satte igång att panta. Det blev omständigare än väntat.

Det börjar med att en kul typ till alkis/pundare staplar in med en

dunderstor genomskinlig plastpåse fylld med ramlösaburkar

(och därmed ockuperar pantmaskin Nr:2). Han kände sig för

en stund som kungen på pantstationen, men säg den lycka som

varar för evigt. När han upptäckte mig och min bror var det som

att föra en nål mot en röd balong som steg mot skyn.

Pang, och hans stund av rojalitet var förbi.

Vi fortsatte vårt pantade i enorm takt. När man pantar

är tid verkligen pengar. Desto fortare och effektivare du pantar

desto högre kan du beräkna din timlön för mödan till att vara.

Så händer det, maskinhelvetet krånglar och var gång vi fört in

50 flaskor i den så praktiskt taget skriker den att den är full.

Till följd av detta får en ur ICA-Staben kliva ut genom dörren,

plocka fram sin nyckel, öppna maskinen och knappa på lite

knappar, sedan kan vi återuppta vårt intensiva pantande.

Efter ett tags pantande börjar vi få fler och fler blickar.

Dem andra pantarnas ögon skjuter oljade blixtar i ilfart.

Avundsjukan från dem med en liten tygkasse med

flaskor av blandade valörer tittar avundsjukt på våra

svarta 210-liters-säckar fyllda av enbart PET-flaskor.

En man med ponduskula uttrycker sig: "Big Business".

Efter den kommentaren ansåg jag och min bror att vi

faktiskt kunde ta en kort paus från vårt yrkes-pantande

och låta honom tömma sin lilla kasse. Sedan fortsatte vi

åter igen i höghastighetstempo.

Ett par nya alkisar tillika ICA-Kvantum-hangarounds gav sig

in i leken genom att tåga in genom dörrarna med ett par flak

med tomma ölburkar. Även deras känsla av att vara några

sorts kungar på pantstationen försvann snabbt. Efter ett tag kom

även mannen med ponduskulan tillbaka. Han agerade nu hetsigare

och försökte locka ur oss vår hemlighet; vartifrån hade vi fått alla

dessa flaskor. Vår hemlighet förblev en hemlighet. "Mannen

med ponduskulan" visste dock att han var något på spåren

när han upptäckte att säcken vi för tillfället avverkade var fylld med

enbart coca-cola-flaskor: "Va fan har ni snott allt! Det är ju bara cola-flaskor!"

Brast han ut på en underlig dialekt. Varpå vi envist svarade:

"Ja du, det är vår lilla hemlighet". Nu hade vår far även kommit

med vår andra last, ytterligare 5 säckar. Pantandet gick intensivare till än

någonsin. Det praktiskt taget rök om maskinen.

"Pantdag idag eller?" Frågade en man med stripigt mörkt

och vågigt hår iklädd en aningen nött skinnjacka.

Han kunde knappast ha duschat sitt hår på ett bra tag.

Vi flyttade undan vagnarna så att han kunde

knö sig förbi och komma åt en av pantmaskinerna,

den för glas, som vi givetvis inte hade någon använding

för. Men det var tydligen inte en maskin han var ute efter.

Istället ställde han sig vid handfatet, skruvade på vattnet,

satte händerna under blandaren och blötte sedan sitt hår.

Han plockade fram något ur sin ficka, någon sorts tub

såg det ut att vara. Klämde ur lite grann i sina händer

varpå han sedan drog händerna genom håret.

Det började plötsligt dofta aningen trevligt inne på pantstationen.

Mannen drog sina händer genom sitt stripiga, smått gråspräckliga

hår, sköljde sedan händerna och drog dem återigen genom håret.

Det luktade gott, lite så som det luktar när man duschar.

Kan det vart så att han helt enkelt tvättade håret i handfatet?

Ja uppenbarligen var det så för då han vände sig om kammade

han, med sina händer, bak sitt hår och såg nöjd och belåten ut.

Han stegade sedan ut genom dörrarna. Kanske var det

hunken bland ICA-Kvantum-hangaroundsen vi just skådat

under en av sina månatliga hygienrutiner.

Jag och min bror var en aning förbryllade över

alla dessa original som verkade hänga runt kring

ICA-Kvantum. Vi skrattade lite och återupptog sedan

vårt jobb. Pantkvittens efter pantkvittens åkte ner i min

bröstficka. Och snart var samtliga flaskor inmatade

och samtliga kvitton utmatade, och vi ganska utmattade.

Jag stoppade det sista kvittot i bröstfickan och vi

begav oss mot kassan för att inkassera.

Det märktes tydligt på expediten att det inte var

var dag som hon mottog en sådan gedigen samling

av pantkvitton. Hon läste in kvitto efter kvitto

i kassan och med spännda ögon bevittnade

vi hur beloppet på displayen steg; 79, 150, 200,

229, 300 och så fortsatte det. Spänningen var olidlig.

Expediten hade en lagom stor bunt kvitton kvar i handen.

500, 612, det tickade vidare. Det såg mycket lovande ut.

Slutligen var det bara ett kvitto kvar i hennes hand,

hon förde lasern från läsaren mot sträckkoden på kvittot

och beloppet på displayen slog om, 1147:-

Nu kunde vi konstatera följande: Idag var vi

kungar på pantstationen! Vi var oslagbara!

Många tappra försök till trots så fick vi nu det bevisat

när till och med expediten uttryckte sig "det blev en del!".

Efter lite mer än en timmes pantande hade

vi satt alla andra pantare kring ICA-Kvantum på plats.

Och vi har ännu en hel del kvar att panta så

vi skall dit igen för att försvara vår titel:

Pantstationens Kungar!