Brev #1

Jag har nu ett otal brev att skriva, alla måste skrivas i dag ,
nu och allt i ett sträck. Helt utan någon form av vila.
Om det så skall kosta mig livet. Det är mitt lovord till er.
Mina kära obefintliga läsare, det första brevet följer här:

Brev nummer 1 - Den uppriktiga ursäkten:

Den dag jag började skriva den här bloggen kan jämföras
med den dag en människa går från att vara ungdjur till att
bli förälder. Det är en dag då vår egoism omedelbart måste
upphöra, det är den dag då vårt liv inte längre handlar om
bara oss själva. Det är den dag då ett annat liv plötsligt
står i centrum av vårt eget. Vi är inte längre huvudrollen
i vår episka film. De minnet som tidigare var ens starkaste
ersätts nu av ett nytt. Det nya minnet handlar inte om
materialistiska övervinningar, det nya minnet handlar om att
känna sig sårbar och utelämnad då något så oskuldsfullt
plötsligt har stigit in i våra liv. Den dagen som detta sker
så tvingas vi att börja leva våra liv på ett helt nytt sätt;
våra liv måste nu präglas av ansvar, ansvar för ett annat liv.
Vi kan inte längre vakna på morgonen och känna efter,
ända in till benet, om vi möjligen är lite sjuka och på så vis
faktiskt legitimt kan strunta i att gå till jobbet eller skolan.
Precis ett sådant ansvar antog jag mig när jag, på mitt
tangentbord, tryckte ner den första boktstav som skulle
komma att prägla denna blogg. Det var ett ansvar som
skulle innebära en fast och trogen tjänst; att alltid, i vått
och torrt, alla psykosomatiker åt sidan, alla faktiska somatiker,
alla fysiska åkommor, ja faktiskt allt tänkbart åt sidan,
för oavsett vad så skulle jag dagligen bära ansvaret som innebar
att dagligen hålla er uppdaterade med mitt liv. Detta har
jag misslyckats med, jag har alltså svikit er, mina obefintliga
läsare, jag har svikit er djupt. Men värre är att alla ni som
kom till mig i hopp om få återfinna julstämning, och likt en
vekes flackande låga, också finna en strimma ljus i ett annars
så grått liv. Jag svek er innerligt. Likt grinchen så stal jag er jul.
jag gav er först hopp, gav er en julkaldender, gav er adventsljus,
men sedan, just som ni vandrade fram och närmade er palatsets
gyllene portar, så ryckte jag undan den röda mattan för er
och lät er falla handlöst ner i gyttjan där under. Den synd jag
har begått saknar like och jag förväntar mig inte att ni skall
finna denna ursäkt nog för att förlåta mig, men jag är bara människa;
mina ord och mina handlingar är allt jag kan erbjuda er.
jag börjar här med mina ord, genom att avsluta detta brev med
en uppriktig ursäkt:

Förlåt mig alla mina obefintliga läsare! Förlåt mig ty jag har syndat,
förlåt mig för allt!

Sincerely yours,
Rickard A Nilsson