richies palace

Det verkar uppenbarligen råda en hel del hat
gentemot denna blogg men samtidigt så ökar
besöksantalet mer än någonsin. Somliga
uttrycker ett sådant hat att dem helst ser att
jag lägger ner bloggen helt. Väldigt många verkar ha svårt
för att finna ord för sin avsky för den. Många påpekar
att den inte är det minsta rolig. Lika många påpekar att
den är helt värdelöst skriven och att faktumet att
jag skolkade mig igenom hela min skolgång och sedan lade av
efter nian, är strålande uppenbart. En del ber mig om att
aldrig någonsin skriva om dem eller ens så mycket som
nämna deras namn. Några som ber mig om det är folk
som själva börjat skriva på bloggen, ibland i nedsättande form.
Ibland rena påhopp mot mig, men ibland också genom
att vi ingått i delade diskussioner eller mindre dispyter.
"Det är inte roligt längre" eller "jag vill inte vara med längre"
är uttryck som för tankarna till ett barn som först slagit sin vän
varpå vännen slår tillbaka men av en händelse med mer teknik
och utedelar därmed ett hårdare slag. Ja, och då börjar alltså
grabben gråta och vill helt enkelt inte vara med längre.
Skvallertidningar åtnjuter dagligen tusentals människors
uppmärksamhet. Miljontals människor följer Pete Dohertys liv,
och ser på när han knarkar bort sin talang och hela sitt liv.
När dessa människor plötsligt omskrivs på en blogg
som inte ens har upptäckts av tusen personer än,
ja då blir det plötsligt ett jävla liv. Visst kan jag, nu när den
här bloggen läses av folk som jag inte känner,
utelämna namn och ge folk pseudonymer etc. men jag kan
aldrig någonsin lova er att sluta skriva om mitt liv, och så fort
ni på något som helst vis kommunicerar till mig så blir ni,
oavsett om ni vill eller ej, omedelbart en del av mitt liv.