richies palace

KLÄDER, PRYLAR
OCH ACCESOARER
Jag satt just och tänkte på det här med kläder och
prylar och sådant. Saken är att jag skulle inte vilja kalla
mig själv för någon modegalning, prylbög
eller något sådant. Jag skulle inte kunna anse
mig själv som ytlig eller något i den stilen. Dock är jag
väldigt mån om vad jag sätter på mig, vad för prylar
jag använder, vad för märken jag bär, vart jag handlar,
vart jag rör mig och hur jag verkar utåt i samhället.
Jag frågade mig själv nu hur kommer det sig att jag är sådan?
Är det för att passa in? Nej det kan jag inte påstå.
Är det för att verka bättre än andra? Nej faktiskt inte.
Är det kanske för att många av mina vänner är likadana?
Nej, inte riktigt det heller. Så vad fan är det då?
Jo det enda vettiga jag kan komma fram till är att jag vill
placera mig själv i särskillt fack, inte för att jag vill
tillhöra ett fack och bara umgås med folk i samma fack.
Utan mina kläder, prylar, märken etc. är helt enkelt
mitt sätt att kommunicera tyst i en tyst värld.
När vi går på gatorna, åker bil, taxi, buss, tåg, spårvagn,
cyklar, bladar eller glider fram på en longboard
så kan vi inte stanna och prata med varenda
en som vi ser på vägen, vi kan inte förklara hurdana
vi är till varenda en som vi ser på nattkluben eller krogen,
spårvagnen eller bussen. Kanske kan inte kläderna
förtälla allt om våran bakgrund och vårt verkliga liv heller,
men dem kan uttrycka hurdana vi vill vara.
Och vem är vi egentligen mest; den som samhället och
omständigheterna fått oss att bli, eller den som vi
egentligen vill vara och innerligt strävar mot att bli?
Vi är väl mer våra åsikter och värderingar, uttryck och
vår livsåsyn än vad vi är våra misstag och misslyckanden,
motgångar och felande. Vill vi vara en borglig entreprenörsmiljonär
så är vi mer det än vad vi är det vi verkligen inte vill vara;
en sleten städare med övertraserat bankkonto.
Har vårt umgänge fått oss att bli ett odrägligt svin som gör
miljoner på att andra knarkar ner sig men ändå
drömmer om att få göra skillnad, att få hjälpa människor,
om att vara en god människa som gör livet lättare
för sina medmänniskor, en människa som faktiskt
rakryggat skulle kunna ställa sig upp och lätta sitt hjärta,
eller tveklöst kunna sätta sig på ett plan till Afrika för att
hjälpa till i byar som blivit kastade i skuggan. ja då är det väl
den sanna personen, den personen som vi egentligen
faktiskt är. Må hända att vi inte är det i andras ögon
men kan man någonsin säga att man är det
som man mår dåligt eller är olycklig över att vara?
En människa bör ju i grunden inte kunna vara olycklig
när han eller hon är enbart sig själv. I våra yttersta drömmar
är vi oss själva. Ibland ter sig verkligheten dock
MYCKET annorlunda. Men det fråntar oss inte faktumet
att det som bäst speglar oss själva är våra innersta drömmar.
Fråga någon om dess innersta drömmar och största önskningar
och du får antagligen reda på mycket mer om personen än
vad du får genom att titta på personens bankkonto eller på hans bil.
När vi vimmlar omkring i ett tyst och mörkt hav av människor
vars drömmar för oss äro okända och våra chanser till
uttryck äro föga så har vi bara ett sätt att kommunicera på
och det är genom vårt yttre; våra kläder, våra prylar och
våra accesoarer. En pinn på vårt bröst kan omdelbart
berätta för våra medmänniskor hur vi står politiskt.
Piercingar och tatueringar kan snabbt berätta att vi inte
bryr oss om hur man förväntas se ut eller förväntas vara,
det kan visa att vi inte vill passa in i en galen värld.
Kostym och läderportfölj antyder att vi mer än gärna
rättar oss efter samhällets normer. Att ha den senaste
iPod kopian vars prislapp innehåller en nolla mindre än
vad originalets gör samtidigt som dess kapacitet ändå
får originalet att framstå som om den härstammar från 80-talet,
påvisar och antyder om en person som värdesätter kvalitet och
prisvärdhet framför att ha de snyggaste och mest originella
mp3-spelaren. Medans den som bär den senaste iPod Nano
i sitt fordral från Gucci talar om för oss att för honom är det
en fråga om smak och förstklassig design. Att i vår värld
helt och hållet inte bry sig om vad man tar på sig och
hur man uppvisar sig själv i samhället är detsamma som
att vara stum utan att kunna teckenspråk. För oss andra
är kläder, prylar och accesoarer vårt alldeles egna teckenspråk.
Till vissa säger vi: vi är helt olika du och jag.
Till andra säger vi: vi har nog en del gemensamt du och jag.
I vissa fall talar andras tecken om att det är en individ som
är oss så olik att det inte ens finns någon mening med att
bryta tystnaden. Men i vissa fall väcker en persons tecken en lust
i oss, en lust att bryta tystnaden och verkligen börja
kommunicera på riktigt. Vi vill bara förbli i kommuniaktion
med varandra i en värld som skapar sprickor som skiljer oss åt.

Ha det gött fittjävlar!