"THE BOTTEN IS NÅDD" Ja det kan man lugnt säga. Året 2006 går mot sitt slut och
dekadensen har nog fan nått sin kulm. The botten is så jävla nådd.
Själv slog jag alla rekord i fylla när jag i somras stod
på en bardisk i bohuslän, klädd i halmhatt, fullt uppknäppt skjorta
vita (svartfläckiga) byxor och en jävla monster grogg i ena handen
och en cigg i den andra, ja tro det eller ej, det var så dekadent
att rökförbudet åsidosattes FULLSTÄNDIGT,
för denna sommar var en FULL-STÄNDIGT sommar.
Så där stod jag på bardisken, hällde i mig monstergroggar
som bartenders, med ögon tindrandes av skadeglädje,
gladeligen underhöll mig med. Jag fullständigt gungade där uppe
på bardisken. Jag skickar i mig grogg efter grogg.
Efter ett gäng så börjar kroppen tappa sin hållning,
jag försöker räta upp den genom att hälla i mig ännu en monstergrogg.
För alltså en ny mot min suktande mun, sveper den,
och i samma takt som glaset vinklas uppåt och töms så
vinklas min kropp bara mer böjt bakåt och i samma sekund som
glaset är tömt faller jag handlöst ner från bardisken, slår i huvudet
någonstans på vägen och hamnar slutligen på insidan av baren,
mitt på den ringfyllda, kletiga, gummiga, äckliga barmattan
och där däckar jag. Vaknar följande morgon i en fåtölj med en värkande kropp
och en mindre nackspärr, men inte fan betydde det "no more alcohol for me sir",
i helvete heller. Uppe och hoppa, ner och bada och få sig en återställare.
Ja det där var en av många dekadenta kvällar, nätter och förmiddagar i Bohuslän.
Ja det är uppenbart, dekadensen i världen har nått oväntade höjder.
Förnedrings-TV, dagens gladiatorspel, även kallat dokusåpor
avlöser varandra. Men inte ens dem är dekadenta nog längre,
nej nu vill vi ha allt mitt framför ögonen på oss
så vi kliver in på nattklubbar och suktar efter gogodansare.
Vi springer ut och in på toa och köar in till toabåset och inte fan
är det för att varken skita, pissa eller runka, nej nu hystas kokset upp
på det äckliga toalocket, sen trycker vi ner våra snokar och snortar omkring som
en jävla bordsdammsugare över det kromade toalocket.
Inte ett enda vitt korn lämnas kvar. Sedan ut igen, skickar ner några
snabba drinkar och i förbifarten trycker vi handen i fittan på en gogodansare
samtidigt som vi stirrar med våra blodsprängda ögon
och utför frenetiska slickröresler med tungan. Tjejen smäller till oss,
vi flippar ur, skriker och viftar, någon fjant till tatuerad grabb dyker upp,
vi skallar honom så blodet skvätter och i nästa sekund ligger vi golvade.
Vi sparkar ursinnigt omkring oss på golvet men plötsligt kan vi inte röra oss längre
och sekunden efter ligger vi ute på gatan i en vattenpöl, vi reser oss igen,
fnyser till, tänder en cigg och tågar återigen mot stället.
Och i vredesmod skriker vi "Ge hit min pradajacka era jävla kuksugarfittor!!".
Vi återfår ingen jacka. Vi går till McDonalds, käkar, grinar
och beter oss allmänt odrägligt tills vi däckar.
Dagen efter vaknar vi, kommer inte ihåg mycket. Vi tittar igenom plånboken,
i vilken vi finner följande: en garderobsbricka, några kvitton, vårt bankomatkort,
ett visitkort från något suspekt taxibolag, en kondom (som legat där några år)
och sist och verkligen minst någon liten ihopvikt flyer från brilliant smile.
Händelserna kommer sakta men säkert tillbaka. Huvudet värker
men nästa helg är vi lika sugna igen. Så låt oss dra alltihop än en gång;
sup, sup, sup. Taxiresa med polarna, dissar chaffisen, skruvar upp volymen på stereon,
in på klubben, sänka drinkar, in på toa, snorta, ner till baren, dricka,
klämma på tuttar, vara dräggig, handen upp i fittan, smäll, tuff grabb, dansskalle,
hamna på golvet, sparka vilt, kan inte röra sig, hamna på gatan,
får inte tillbaka jackan, käka, åka taxi hem, röka en cigg, sänka en bärs, däcka.
Ja så är det med den saken och samma sak varje helg.
Att det enda verkliga minnet man har från sommaren är textsnutten:
"Jag känner en bot, hon heter Anna, Anna heter hon" får en verkligen
att bekräfta följande, The BOTEN is nådd.
Och inte nog med att man kan skapa sommarens största hit genom
att göra om en gammal technolåt och sedan slänga på en text som ingen,
förutom datafreaks, förstår och sedan tjäna pengar på det.
Nej man kan tydligen lura på folk vad fan som helst, alla skall alltid vara värst.
ALLTID. Och avgudar vi inte någon hjärndöd dokusåpakändis med enorma sillisar
så ser vi upp till festfixare, våldtäktsmän till krogvakter eller annat drägg.
Att denna tids mest uppmärksammade, kreddiga och hyllade romans
är den mellen supermodellen Kate Moss, som förlorade en rad kontrakt efter
en viss kokain skandal, och The Libertines före detta frontman och nu mera
Babyshambles frontfigur, Pete Doherty som ser ut som ett troll som aldrig gjort annat
än att knarka. Ja, visst säger allt det där något litet, om så bara yttepytte, om vår värld.
Men inte fan har jag sagt att det inte är kul, för det är det fan i mig.
Hoppas bara vi inte dör innan vi hinner skriva ner historien.
Den historia som skulle få det rommerska herraväldet att framstå som ett kloster.
Historien om den tid med sina karaktärer som skulle kunna få rommarrikets
sexuella avvikelser att framstå som inget annat än ledigt tantsnusk.
Historien om vår tid, historien om 80-talisternas hybrisfyllda liv.
Historien om generationen med allt för få problem. Generationen med allt för mycket pengar.
Generation som aldrig lärde sig värdet av pengar och viktigheten i att jobba.
Generationen födda på 80-talet, generationen som är unga och vilda
i den tiden som skulle vara så futuristisk, generationen som satte festprägeln på det nya milleniumet.
Ps. Nästa gång kanske jag skall berätta om när jag i somras först förkröka som ett djur hos Lieber
och hur vi sedan drog till Peacock Beach Club. Sedan hur jag blev utkastad därifrån
efter att ha hoppat upp på bordet, tänt en cigg, dragit fram kuken och gjort helikoptern med den.
Vid närmare eftertanke tror jag vi skiter i det!
Länge lever 80-talisterna, ja vi kan ju hoppas det i alla fall!
Ha det gött!
Sincerely yours, Rickard A. Nilsson
No comments:
Post a Comment