Det här med att gå och lägga sig på dagen
är ta mig fan en mycket jävla lömsk sak.
Först ser ens säng så lockande ut med sina
duntäcken och stora och små kuddar.
Man klarar inte av utan dukar helt enkelt
under för frestelsen. Man lägger sig till
rätta med kläderna på och tänker att
"jag skall bara vila", att man kan grundlura
sig själv så lätt är ju fan skamligt. Så där
ligger man och tänker "nej jag kommer inte
att somna" men ett tu tre och man har
däckat. Tio minuter senare flyger drömmarna
förbi i skallen. Dem blir allt knepigare och
knepigare. Sedan vaknar man några timmar
senare, helt dåsig och huvud känns som
det där bowlingklotet man alltid envisades
med att ta när man var liten. Ni vet det där
som man i princip fick bära med två händer
och näst intill rulla iväg. Och all denna möda
för att den halva sträckan senare rulla ner i
det där diket och därmed inte välta en enda
kägla. Förargligt. Ja så huvudet faller näst
till golvet för att krossas mot klinkerplattorna.
Den där energin man trodde att man skulle
få tillbaka genom att "vila" ser man inte skymten
av, istället har energins onde och lömske kusin
letat sig in i en kropp och förvandlat den
till en hösäck. Inget orkar man göra. Helt jävla
slut är man helt enkelt. För jävligt och ack så
lömskt. Det är lite som när man pissa i blöjan
eller brallorna när man var bebis. Ja först
är det så lockande att liksom släppa på det
där retsamma trycket och när man gör det så
blir det så där varmt och skönt och ens mun
präglas av ett njutsamt leende. Ens föräldrar tittar
på en och fattar direkt vad man har gjort.
Tio minuter senare gråter man och tycker inte
alls att det är lika skönt längre. Kisset har blivit
kallt och obehagligt. Så vad fan är det med oss
människor, varför faller vi så lätt för frestelser?
Ja du, jag vet inte man jag kan bara förklara det
en aning med att hänvisa till ett annat mänskligt
fenomen; faktumet att när man blickar bakåt
så har man en tendens att bara minnas det fina
och positiva i livet, man förtränger gärna de jobbiga
delarna. Så denna förträngelseprocess gör ju
att vi glömmer saker som baksmälla, dåsighet
eller kallt och obehagligt piss. För när vi vill
släppa på trycket så väljer vi att bara minnas hur
underbart det är i början. Kanske är det annars så
att vi faktiskt göt en beräkning i vilken vi ställer
positivt mot negativt för att i slutändan finna att
det positiva väger starkare än det negativa.
Åter igen, vad vet jag? Jag vet dock att när jag sov
i dag så drömde jag att jag var på en matematikföreläsning
på universitetet, jag kom lite sent och presenterade
mig för den nya klassen och allt det där. Läraren
var ung och trevlig och hette tydligen Ingvar.
Vid något tillfälle försökte jag starta en diskussion
om logik och efterlivet samt universum, han svarade
att han inte fattade någonting och att han inte kunde
klura ut vad jag sade varpå han uttryckt:
"men hej jag heter ju Ingvar!" Det där förstod jag aldrig,
jag tappade bara respekten för den läraren och kände
att jag inte ville deltaga i hans lektioner mer.
Han kändes konfliktsskygg. Nå ja, kanske var det denna
mekanism som gjorde att jag sumpade skolan.
Jag tappade helt enkelt respekten för mina lärare
och dem brast som auktoriteter och jag ville därmed
inte deltaga ... jag vet inte. Hade jag gått i skolan
kanske jag hade vart smartare i dag och haft ett
svar på det men å andra sidan, hade jag gått i skolan
så hade jag bara vart ännu jävla smartare och ännu mer
besserwisser, ännu jobbigare och ännu mycket bättre
än er andra och därmed hade jag nog blivit ännu mindre
omtyckt. Och det hade ju inte vart så bra.
No comments:
Post a Comment