richies palace

Som jag tidigare gånger har påpekat så hade jag
en alldeles sjukt bra sommar. Min kropp tror jag
inte håller med. Det var gång då under sommaren
i Fjällbacka då jag upptäckte mig själv med att
hosta upp blod. Jag hade hoppat in på toaletten
för att urinera. När kroppens lilla reningsprocess
var klar så harklade jag mig och spottade sedan
ut sekretet.

Det kom då som en chock och min kropp
fylldes av plötslig fasa. Jag fick panik och blev
liksom förstenad. För mitt spott som flöt omkring
i toalettstolen var delvis rödfärgat. Jag hade alltså
hostat upp blod. Tyder inte sådant på typ cancer?
Jag begrundade det hela för att i nästa sekund förtränga
alltihop. Jag gick ut, gick till baren och drog en bärs
istället. Sommaren kom till sitt slut och jag tog chansen
att vila upp kropp och själ. Blodet i mitt spott återkom
aldrig. Trodde jag. Men för några dagar sedan upptäckte
jag det. Jag hade hostat lite och kände plötsligt blodsmak
i min mun. Jag spottade i en papperskorg och
blev förskräckt, blodet var där igen. Ångest blandat
med stelhet och panik greppade åter igen taget om
min bräckliga kropp. Jag tänkte lite på döden och hela
det där kalaset, spottade upp lite mer blod och blev
därmed ännu mer förbryllad. Sedan, av någon anledning,
så petade jag mig i näsan, tittade på mitt finger och såg
att jag nu hade blod på mitt finger. Då slog det mig.
Jag hade inte drabbats av strupcancer utan jag hade
de senaste dagarna bara petat mig själv för mycket i näsan
så nu hade det blivit ett litet sår och varje gång jag
då drog snor (förkyld som jag varit) från näsan, ner
igenom halsen för att sedan harklas till munnen, så
drog jag även med blodet från såret i näsan. Jag måste
säga att det var en mycket befriande insikt. Jag är inte döende.