Öppet brev

Just nu funderar jag seriöst på att sätta farsans
hagelgervär i munnen och blåsa av ...
hmmm ...
Bloggen är ingen flykt från min gråa vardag längre.
Den gråa vardagen är nu en flykt från bloggen.
Bloggen förtär mig. Bloggen är min största ruin.
Den ger mig daglig ångest med tillhörande
panikattacker. Den jagar mig genom mörka gränder
och skjuter på mig med pistoler. Jag kan inte
undkomma bloggens klor som tränger sig igenom
min likbleka hud och sticker i så väl köttet som i
mina nervbanor och blodkärl. Man kan säga att
bloggen steppar på mina nerver med spikskor.
Och ni "alla" läsare gör det verkligen inte lättare.
De enda kommentarer jag får är negativa och allt
är Johannes Larssons fel. Aldrig får jag någon
så kallad "feedback" eller positiv respons. Jag
märker att ni vart här enbart genom att maniskt
frekvent kolla mina "visitor statistics", så jag vet
att ni besöker mig. Ni är lite som en gäst som kommer
hem till en, sätter sig i ens nybäddade säng, varvar
ens nyinförskaffade spel och sedan tittar på ens
filmer och lämnar allt i oordning, allt för att sedan
bara dra hem utan att säga ett ord. Efter ett sådant
besök når man snabbt botten. Jag önskar ibland
att jag istället var en bot, då hade man ju i alla fall
fått en egen låt och så hade folk skrattat åt en i CS
när man får sina knepiga ryck och står och trycker
och hackar mot en vägg, HAXXOR!. Nu hackar jag tänder
av rädsla. Rädsla är min enda emotion nu mera.
Rädslan för vad morgondagen har att ansätta mig med.

Bittra hälsningar,
Olycklig-Pojke85