SVINET I MIG HAR VÄCKTS, IGEN!

Jag skall vara helt ärlig, hade du haft med mig att göra för 10-15 år sedan så hade du nog tyckte att jag var den mest påfrestande ungjävel du någonsin haft att göra med. Hade du haft en roll som gick ut på att ha ansvar för mig eller bestämma över mig så skulle du förmodligen varit bombsäker på att jag var skickad från självaste helvetet enbart och endast för att göra just ditt mediokra och redan miserabla liv till ett ännu större helvete än vad det redan var. Hade du varit min dagisfröken, lärare eller något i den stilen så hade du ständigt begrundat dig i hur mina föräldrar över huvud taget stod ut. Jag kan ge dig svar på det redan nu, det gjorde dem inte. Men det som inte dödar en gör en starkare, är det inte så? Och låt mig säga att oavsett hur stor kontroll du tror dig ha över ditt temperament, och oavsett hur duktig du tror dig vara på att lugna ner ett ”dampbarn” som löper amok, och ja hur lite du än tror att ett litet sött barn skulle kunna få just dig att vilja slå in självaste pannbenet på den lilla söta pojken så kan jag bara säga att du har inte en endaste aning och det skall du vara glad för, än gladare skall du vara över att du faktiskt inte hade med mig att göra. Tro mig, jag har i de snällaste själar, vars godhet är så när på absolut att en allsmäktig gud till och med skulle börja överväga om han faktiskt är den godaste av de godaste, väckt överväganden om att det kanske ändå skulle vara värt att helt enkelt putta mig nerför trappan så att jag bröt min lilla söta nacke och att det oavsett konsekvenserna faktiskt skulle ha känts som en helig handling som gjorts med guds uppmuntran, men efter närmare eftertanke kanske det räcker med en hård jävla örfil. Att jag idag nu har hunnit fylla 21 vittnar om att dessa själar ändå var mycket goda, tur var väl det för mig för du hade förmodligen löpt linan ut och jag hade gått till historien som en siffra i en årsbok, och inte som den pretentiösa författaren som för första gången gav goda människor en ärlig inblick i skallen på ett svin. Nu kanske du är medveten om att du inte är så innerligt god som somliga kan vara, ja du kanske anser dig själv vara en riktigt hårdbarkad machoman som aldrig i världen skulle låta sig knäckas av en liten jävla snorunge som knappt kunde uttala de smädelser som likt små sylvassa nålar penetrerade din fasad och gick rakt in i ditt hjärta, kanske tror du att det är en ren omöjlighet att en liten grabb skulle kunna få dig att till och med börja ifrågasätta hela ditt befintliga macholiv. Men om du nu blev bekymrad över att en så liten och tillsynes rar liten pojke kunde vara så innerligt ond så skulle förmodligen insikten av hur denne pojke skulle kunna vara i vuxenålder ge dig sådana rysningar att Hitchcocks filmer senare skulle framstå som rena matinéföreställningen. Och direkt efter detta skulle du fråga dig hur ond någon ens kan vara så skulle du tänka på hur Djävulen skulle vara om han fanns och nästa sekund skulle du seriöst överlägga om det faktiskt var så att pojken framför dig var Djävulen i egen hög person och faktumet att han visade sig som en litet Rar pojke helt enkelt var ett strategiskt drag, så hur tuff och okänslig du än anser dig vara så är det här punkten då din insikt praktiskt taget skrämmer skiten ur dig och du upptäcker senare dig själv vaknandes mitt i natten skakandes med tusentals små svettpärlor som rör sig på din panna. Du inser att ondska inte är ett påhitt från kyrkan för att samla in pengar till kollekten. Nej ren och skär jävla ondska är lika påtagligt som din brist på självdistans. Jävla fitta!