Det är synd om människorna!

Det är en högst omoralisk värld vi lever i.
En värld präglad av egensyften.
verkar som att folk faktiskt glömmer att
människans finns för att mänskligheten finns.
Vi finns för varandra. En människa är så
värdefull som han kan hjälpa andra.
Det är något som har blivit högst verkligt
för mig genom åren. Visst, som tonåring
var jag delaktig i hyss, buss och faktisk
kriminalitet, men som sådan tur är så
växte jag faktiskt upp. I dag blev min
plånbok stulen på en mindre krog i Linné.
Inte rörde det mig allt för mycket, jag hade
bara några plasrkort i den (varken bankomatkort
eller ID) och jag stod på tröskeln till att
vara pank i dag, så i kontanter fanns inte mer
än ett par hundra. Men det är fortfarande
mycket mycket irriterande. Det går inte
längre en dag utan att jag blir besviken på
människor, däribland mig själv.
Jag tror inte på "att tycka synd om", var människa
är herre över sitt eget liv. Jag hänger mig
absolut inte till självömkan, tvärtom;
när något dåligt händer mig frågar jag mig själv vad
JAG gjorde som möjligen uppmuntrade det hela,
gjorde det lättare. Sedan analyserar jag vad jag i
framtiden kan ändra på för att det inte skall ske
igen. Mitt "tycka synd om" sparar jag till dem
som verkligen behöver det, barn i Afrika som
lever under järnhand, barn på Moskvas gator
som mer eller mindre tvingas till att leva på gatan
och sedan sniffa lim för att förtränga misären och kylan.
Faktum är att empati och sympati har ett ytterst
litet värde om det inte kombineras med handling.
Som Strindberg uttryckte det:
"Det är synd om människorna."

Ps. Såg just filmen Crash igen och jag
fäller fan en tår varenda jävla gång jag ser den!
Ett sant mästerverk! Av med hatten för Paul Haggis!